Att först inte alls ha en chans, till att ha en minimal chans till att igen inte ha och igen ha en liten chans. Japp, det låter helt enkelt och bra. not. Jaa detta handlar då alltså om mitt tävlande.. Då jag bröt fingret den 16.4 tänkte jag att "jaa men jag fick ju bara ca 6 veckor träningsledigt, sen EFTER det går det ju bra". Jaa så efter 4 veckor kom gipsborttagning och det såg inte så ljust ut.. Efter det tappade jag hoppet totalt och min motivation sjönk till minus sidan. Japp, nu har jag igen börjat pröva lite och ersatt andra som varit borta från träningarna, och gud det känns bra att göra igen! Men att veta att det inte räcker till gör mig väldigt ledsen.
Frågan gäller: Ska man ändå försöka? Ska jag kämpa på, fastän det kanske inte är till någon nytta?
MM! Svara på den ni!
Jag kan låta lite egoistisk och som om jag överdrev, men detta har varit en del av min vardag i typ 7 år, så jag vet inte om något bättre än att stå på den cheer mattan, göra det jag kan och sedan tävla om medaljerna.
I dessa förundrande tider bjuder jag på en ren (och lite bitter) Miranda:
XOXO (hehe)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar